Jag hade glömt hur långt det var till Torekov och framför allt hur långt det var hem.
Vätternrundan känns avlägsen. Behöver öka benmusklerna med 5 kilo och minska resten med 10.
Största intresse: Trädgårdsdammar. Läser du vidare efter det är du antingen min idol eller direkt livsfarlig. Tänker skriva om det som ligger närmast: Vin, kvinnor och sång. Mer av det ena och mindre av det andra.
Jag hade glömt hur långt det var till Torekov och framför allt hur långt det var hem.
Vätternrundan känns avlägsen. Behöver öka benmusklerna med 5 kilo och minska resten med 10.
Att stå i shorts och grilla en ljummen långfredagskväll är tummen upp. Att sen hoppa över häcken in till grannen med en oöppnad Havana club anejo 7 anos, då vet man att det blir trevligt.
Jag luftade den här maskinen igår. Den kallas gräsklippare. Behöver jag tillägga att jag var först ut bland grannarna? Till midsommar ska hela gräsmattan vara tät som en handvävd persisk matta.
Så hände det. I torsdags var Ironman tvungen att kasta in (upp) handduken. Bill spydde för första gången sen 1/7 2005. Trots småbarn och magsjuka i familjen har Bill hårdnackat vägrat att luta sig ner i keramiken. Det krävdes en sprucken blindtarm för att han skulle tvingas abdikera. Sällan har Ironman fallit efter större hjältemod. Bill hälsar att han efter akut operation och några dagar på långvården, nu är på bättringsvägen. Han ser fram emot en magborstare den 7/5 som planerat. En gammal klassiker går före läkarens råd. Hyllningar skickas lämpligen via sms.
Ny Ironman är Higgins.
Konungen är död. Länge leve konungen!
Visa "Oasis - Stand By Me (Acoustic)" på YouTube
Jäkla vad bra de var på 90-talet. Sitter på tåget till jobbet och vill bara skråla med. Två groggar och jag hade gjort det.
Fy fan. Om Mästarnas Mästare är feelgood så är Hämnden raka motsatsen.
Mästarnas mästare är verkligen Svt:s ess i leken. Ett mysprogram av guds nåde. Pekka Lindmark har alltid varit min idol.
Jag har aldrig varit en innebandyälskare, men när grannarna bestämde sög för ett par år sen att börja spela en kväll o veckan, då hängde jag på. Mest i hopp om att få dem på bättre tankar (innefotboll). Två säsonger senare inser jag att innebandy framkallar alla veckans känslor, komprimerade på en timme. Vi skriker, vi skrattar, vi hånar, vi slår sönder klubbor och jag skadar mig. Hittills har ett ledband och oräkneliga muskelbristningar lagts till min redan tidigare digra skadelista. Nu är säsongen förmodligen slut. Det känns konstigt att det är ljust ute när vi går in i hallen. Till hösten drar vi igång igen.






Jag vill göra tomten uppmärksam på att jag har strukit önskemålet om klocka. Jag skiter i att hålla tiden.




Hur som helst. Iggy Pop öste på i ett hällregn som fick bibliska proportioner.

Ja jisses. Jag sa, aldrig mer, när jag stod och skakade tänder under en AC/DC-konsert förra sommaren, men fast jag var bättre förberedd denna gången slår Sonisphere allt jag tidigare upplevt. Jag är åt helvete för gammal för sånt här. Med lera upp till anklarna och hällregn i över två timmar trotsade vi vädrets makter. All heder åt Iggy Pop som gav järnet när det var som värst. Sen kom Alice Cooper och körde sin pajasshow och då började vi ge upp i regnet men sen hände något. Tommy Lee entrade scen och det slutade regna för ett tag. Vilket drag det blev! Säga vad man vill men Tommy Lee, Nikki Sixx, Vince Neil och kejsaren i Star Wars Mick Mars ger järnet. Bäst var som vanligt Iron Maiden. Trots att man knappt lirade någon låt från hitkavalkaden på 80-talet så är de oslagbara live.



