Hockey-VM

Så var det dags. Det är snart badtemperatur och vi upplever en svår torka och vad passar bättre än lite hockey-VM.

Som sagt. Allt jag behöver är ett besked om att levern är okej, sedan leker livet igen. Jag har inte käkat en värktablett på en månad snart och de har ringt från apoteket och undrat vart jag tagit vägen.

Imorgon hoppas jag att staketet blir klart. Det är årets projekt. Det vallfärdar folk från hela västra Halmstad. Häromdagen gick det förbi en dam med hund från Pålsbo som lovordade vårt bygge. Hon ville veta vart vi köpt virket och hur man gick till väga. Jag tror jag har en framtid i staketbyggarbranschen. Jag behöver bara få upp tempot lite.

Livet från den ljusa sidan

Jag börjar med att direkt klargöra följande: kortet är taget den 17 mars när febern nära nog släckt allt hopp om att någonsin tillfriskna. Idag har jag varit på provtagning för förhoppningsvis sista gången. Igår vann klubben mot HIF och ikväll är det grilla som gäller. Prognoserna visar strålande väder i helgen. Vad mer kan man önska?

Ålrajt

Tre dagars arbetsmiljöutbildning i Ängelholm. På tredje dagen har jag fortfarande inte hittat en riktig flottkiosk. Överhuvudtaget är det klent med klassiska gatukök nuförtiden. Det är en utveckling jag inte gillar. Sedan har jag lite svårt för föreläsare från Stockholm som säger allright i varje mening. Vad är det för fel på okej? Men vädret är bra...

Mo cuishle

Det är andra gången jag ser Clint Eastwoods Million Dollar Baby och jag blir lika berörd av filmen denna gång. Den måste helt enkelt vara riktigt bra.

Dags att sova. Imorgon är det staketbygge.

Våga

En uppmaning till Halmstads BK:s styrelse. Sluta käka valium och börja agera. Befria Jan Andersson från hans arbetsuppgift omgående och skaffa en vettig ersättare. Detta skulle gjorts för tre år men jag kan tänka mig att förlåta om ni skyndsamt vidtar åtgärder.

Morgonstund har guld i mun...

Det är helg och man har varit uppe och lekt, matat och bytat med/på William i drygt två timmar. Det är det nya livet. Det som för ett år sedan bara var något man hört talas om är nu vardag. På gott och ont. Visst hade man önskat att han kunde sova en timme längre på morgonen men å andra sidan är han på ett gott humör. Tjoar glatt och ler likt en hockeyspelare som nyss svalt ett slagskott.

Påskhelgen har hittills haft ett legendariskt gott väder. Helt osannolikt. Det har utnyttjats. Jag har tillbringat helgen med att gjuta fundament till det stundande staketet som ska omgärda våra ägor. Kroppsarbete är bra för min inre frid har jag märkt. Nacken däremot har fått sig en match. Solen tar, så att säga...

Känner att jag sakta blir allt bättre. Jag orkade igår gå en dryg halvtimme med barnvagn i området utan att behöva sova ett par timmar i direkt anslutning. Det är goda nyheter.

Fick ett kort besök av Lage igår. Han tittade in för att språka lite och träffa William. Han fick kaffe men ratade prinsesstårtan.

Fritz ringde och sa att han grillade uppe på ön. Han hade sin tjej med sig. De har dejtat i fem månader. Det var nyheter för mig. Trevligt men jag kan inte låta bli att undra om damen verkligen har haft ensamrätt på Fritz i fem månader...

Förfallet

En organisation i kris. Så vill jag beskriva Halmstads BK idag. Det som visades upp idag på Örjans Vall var inget annat än beviset på att Superettan är nära. Nu känns det fullständigt naturligt. Jag undrar om det inte rent av kanske är det stålbad klubben behöver. Klubben genomsyras av tanken på kontinuitet och lågbudget men allt jag ser är livstidsanställda ledare och mätta spelare.

Bevisen är många men jag väljer att rikta in mig på den viktigaste och det är chefstränare Jan Andersson. Det håller inte längre. Det har jag sagt i tre år och det blir bara tydligare för varje säsong. Endast en svag styrelse håller honom kvar i organisationen.

Ett annat tydligt bevis på organisations totala handfallenhet är livstidsanställningen av Egon. Speakern som lovades av den gamle Stig Nilsson en gång i tiden att han skulle få hålla på så länge han själv ville. Inte Stigs bästa beslut. Egon tog honom på orden. En stark ledning hade talat Egon till rätta.

Nytt för i år är att inte kan betala i kassan utan måste köpa biljetten utanför i en hydda. Kan vara det mest korkade beslut som fattats. Trots att det bara var 6000 åskådare ringlade köerna långa utanför arenan trots att matchen börjat sen 10 minuter. En braksuccé. Folk vände och gick hem. De som gick in var vansinniga och med tanke på fotbollen så kommer de aldrig tillbaka.

Nej, superettan känns nästan lockande. En rejäl utrensning i klubben och sedan efter ett par år tillbaka i allsvenskan. Hungriga som satan.

Pessimismen är min religion

Efter att ha sett HBK:s premiärmatch mot AIK borta kan domen inte vara annat än hård. Jag har svårt att se hur de ska kunna göra mål överhuvudtaget. Det är samma gamla taktik som de senaste 4 åren. Sedan kan man kalla spelsystemet för 4-4-2 eller 4-2-3-1 eller vad som helst. Det är fantasilöst och makalöst tråkigt. Blir det 4000 åskådare hemma mot Trelleborg på fredag så är det fler än klubben förtjänar för tillfället.

Fritt fall

Socialdemokraterna har problem. Vikande opinionsiffror är inte rätta ordet. Opinionsiffrorna är i fritt fall. Alla vet varför. Men istället för att åtgärda problemet försöker man hitta en syndabock. Wanja Lundby-Wedin blir offerlammet. Det luktar skit lång väg.

Partiet har satsat för mycket prestige i partiledarvalet 2007 och nu har man målat in sig i ett hörn. Mona Sahlin fungerade som partiledare i nästan ett år. Sedan öppnade hon munnen och förtroendet för partiet har störtat till rekordnivåer. Hon ger sig in i debatter mot Reinfeldt som hon är slagen på förhand i. Jag tror aldrig jag sett en partiledare som gett ett så osäkert intryck.

Vi befinner oss i ett konjukturläge som i 99 fall av 100 skulle betraktas som straffspark för vilket opinionsparti som helst. Vänsteralliansen med Mona Sahlin i spetsen skjuter stenhårt 4 meter över målet. Högeralliansen är enda alternativet sorgligt nog.

Det finns en lösning på problemet och det är inte att sparka LO-basen. Sparken ska vara välriktad men sikta högre. Plocka bort Sahlin och hennes hangarounds och sätt in Sven-Erik Österberg som partiledare. En gammal hederlig norrlänning med ett statsmannamässigt uppträdande. En auktoritet i arbetsmarknadsfrågor.

Tills dess kan ni glömma mina sympatier.

Grillpremiär

Igår var det dags för vidbrända Halloumi-bitar, superheta gunsmoke majskolvar och stekheta oxjärpar. Efterlängtat och precis lagom till att jag börjar få tillbaka aptiten.

Jag lovprisar också de senaste dagarnas väder.

Träningslandskamp Zzzzz...

Jag brukar normalt tycka att träningslandskamper är sömnpiller men idag verkar Isaksson sova i inledningen.

Jag hoppas Lagerbäck ser vad jag ser. Chippen och Edman har gjort sitt i landslaget. Chippen är ju hopplöst usel.

Hur tänkte man här?

Alingsås stadshotell. Fint gammalt anrikt hotell med erkänd konferensavdelning men hur tänkte man i badrummet? Gammelrosa kakel och duschkabin från 78. Är det något man inte ska kompromissa med på ett hotell så är det badrummet. Potatisgratängen var åtminstone god här i potatisens hemstad. Läste att Mats Olsson på Expressen tippade HBK som etta i allsvenskan. Han är snäll Mats men han är inte klok. Guldet tar Elfsborg och klubben tar som vanligt en mittenplacering.

Först mr Heffner...

Va fan! Inte nu igen.

Det är tufft att vara

Jag ber om visst överseende med den något spartanskt uppdaterade bloggen för tillfället. Livet har varit en aning enkelspårigt på sistone. I helgen var det 30-årskalas och åter meningen att jag skulle slå klackarna i taket. Jag var inte ens i närheten av en sådan form. Den senaste tiden har jag för att spara krafter tagit mig friheten till en powernaps (eller i min ålder kallas det för middagslur) varje eftermiddag. Att sova mitt på dagen var förr näst intill omöjligt och skulle man lyckas somna så kunde man absolut glömma sova på natten. Nu har jag inga sådana problem. Slipper jag bara hostan så somnar jag som en klubbad säl vilken tid på dygnet som helst.

Nej, jag höll mig nykter denna helgen också. Alternativet existerade inte. Förresten har jag förhöjda levervärden så egentligen borde väl booze vara det sista jag ska dricka. Det känns dock inte som en stor uppoffring just nu att inte booza. Att vara bakis nu vore dödstöten. Då kan jag likagärna gå ut i förrådet och snickra ihop min egen kista.

Nej, jag gör nog bäst i att låta bloggen tiga still tills jag blir frisk. Just nu är jag bitterheten förkroppsligad. En hostande och snorande soffliggare som bara sett dagens ljus genom fönster på sex veckor. En blek och svettig 35-åring som får feber av ett mailvirus.

Min läkare tror fortfarande att jag kommer bli frisk, men hon känner uppenbarligen inte mig. För varje vecka med hosta, snor och feber känns det som jag blir fem år äldre.

Prognos: jag överlever

Idag fick jag svar på proverna som togs på infektionskliniken förra fredagen. Jag har drabbats av ett virus som för 90 % befolkningen går obemärkt förbi. Har man däremot nedsatt imunförsvar (druckit för mycket booze och somnat på ett klinkersgolv) kan man få återkommande feber och huvudvärk. Just detta virus är väldigt vanligt bland småbarn som i princip aldrig märker av det. Detta är förmodligen bara en västanfläkt av vad som väntar mig när Wille börjar på dagis. Jag kommer förmodligen bli sjukpensionär. Den goda nyheten är att jag har alla förutsättningar att bli frisk även om det kan ta några veckor. Det är nämligen ett sällsynt envist virus som inte släpper taget i första taget. Det kan jag skriva under på. Efter 10 dagars feber har jag varit feberfri i två dagar. Huvudvärken sitter dock kvar som ett skruvstäd kring hjässan. Där hjälper Ipren men efter stort pillermissbruk den senaste tiden har jag istället pajat kistan. Så nu får jag byta piller till något mer skonsamt (mespiller). På måndag ska jag i alla fall börja jobba igen. Alltid något...

Glädjande nyheter i veckan har varit att jag skaffat biljett till AC/DC i sommar. En ny klassiker på Ullevi med andra ord.

Janne Lucas

Årets schlager är över. Jag lägger ingen värdering i om rätt låt vann eller inte. Men konstaterar att det oftast är någon som inte vinner som man minns efteråt. 1980 vann Tomas Ledin med Just nu men jag minns bara Janne Lucas Persson och Växel Hallå. Lägg märke till kapellmästaren Anders Berglund samt syskonen Glenmark i kören.

Herbie

Du vet att du har feber om det stockar sig i halsen när du tittar på TV4:as lördagsmatiné Herbie.

Soon six feet under...

Jag börjar med det roliga. Pauly har fått en son till. Grattis! Bara en sak kan vara bättre än en son: Två söner.

Vi går raskt över på det jag är bäst på. Självömkan.

Jag har haft feber sedan i söndags. Det har gått så långt att jag har lagt in Viktoriakliniken i telefonboken. Doktorn tröttnade igår efter två veckors eviga prover (jag ser ut som en sprutnarkoman i armväcket). Igår remissade han upp mig till Infektionskliniken. Där lämnade de inget åt slumpen. Jag har aldrig tagit så många prover. Det har varit rena åderlåtningen på senaste tiden. Blir jag frisk någon gång så är jag redo för blodgiveri. Ett tag trodde jag att jag skulle bli inlagd men de släppte hem mig med en veckas sjukskrivning. Ett papper med försäkringskassans emblem på. Vad gör jag med det? Hur fungerar sånt här? När måste man anmäla sig till kassan?

Jag skulle ljuga om jag tyckte detta var roligt. Jag lider alla helvetes kval för att jag är totalt oduglig såväl på jobbet som hemma. För att inte tala om hur fruktansvärt ynklig man blir när man har 39 graders feber som vuxen. Det har jag bara haft en gång tidigare och det minns jag fortfarande med största fasa. Värst är att man har drabbats av något obskyrt virus som de (läkarna) försöker lokalisera men hittills gått bet på. Sätter fem spänn på att det är fågelinfluensan.

Jag försöker se positivt på situationen. Förhoppningsvis har jag rasat i vikt. Jag äter i alla fall som en höna.

Tack min kära sambo för att du står ut med en förkyld svettfläck som av sanitära skäl kräver nya sängkläder varje dag. Om jag blir frisk ska du få sova åtminstone på helgerna. Håll ut.

Apropå lasarettet så kan jag vittna om god säkerhet åtminstone på Infektionskliniken. Jag har varit där en gång tidigare för länge sedan och jag kunde inte märka någon försämring i säkerheten. Jag kände mig trygg. Keep up the good work, Fritz!

Hastiga stålar

Anställningsintervjuer har man ju varit på några stycken genom åren men på senaste tiden sitter jag på andra sidan bordet allt som oftast. Idag har det inte burit sig bättre än att jag genomfört 5 intervjuer inför en stundande rekrytering. Man kan tycka att det vore betydligt lättare att intervjua än att intervjuas. Så är det också, men inte fullt så mycket lättare som kan tro. Nervpressen är inte lika påtaglig men koncentrationen måste vara på topp. Efter 3-4 intervjuer på en dag blir man lätt osäker på om man ställt just den frågan till just den här personen eller om man glömt att berätta om just den förmånen eller inte. När man pratat med nr 5 en halvtimme så måste man fråga vad vi egentligen pratar om och hur vi halkade in på just det ämnet... Har man dessutom lite feber fortfarande så borde man stannat hemma istället. Men jag tyckte det var enklare att plåga mig igenom denna dag än att ringa och avboka samtliga intervjuer.

Av de 5 samtalen jag hade idag var 3 st med killar bördiga från Balkan. Den siste var i 45-års åldern, frånskild, en dotter, tränade karate, var på gymmet varje dag och var från Serbien. Han sa att hans enda brist var att han hade lite hett temperament. Jag avslutade intervjun med att fråga om det var något han ville tillägga som jag inte frågat om, då svarade han att han inte var kriminell och att han inte höll på med droger.

Eftersom jag just nu läser Snabba Cash så började tankarna snurra i skallen på mig i en väldig fart. Vem hade jag egentligen framför mig? Var det en torped i Juggemaffian som ville tvätta stålar i mitt företag eller var han en hederlig arbetsökande med hederliga avsikter? Vad händer om man tackar nej till en sån kille? Kan man fly genom fönstret? Måste jag gå med kevlarväst resten av livet?

Jag blev i alla fall inte helt lugn av att han sa att han var ren, men faktum är att han hade ett utmärkt CV.

Jag letade hela tiden efter tatueringar från Arkans tigrar men hittade inget.

Jag måste få ner febern...

Jag ser snart ut som Robert Mitchum

Jag har varit helt under isen sedan pokerresan för tre veckor sedan. Först ont i halsen i en vecka. Sedan feber ett par dagar och därefter 10 dagars huvudvärk. Nu har jag mått bättre ett par dagar och då slår förkylningen till med full kraft. Ikväll sitter jag här med rinnande näsa och är en ynklig människa. Det här året har varit helt sannslöst. Det är kusligt att jag är så känslig för alla typer av virus. Det är isolering som gäller. Alla krämporna får mig att åldras i förtid. Jag ser snart ut som Robert Mitchum med påsar under ögonen och med läderartad hud.

Apropå Mitchum så sitter jag uppe och kollar på Cape Fear. En riktig kvalitetsrulle. En av De Niros bästa. Att Scorsese dessutom lyckades få med både Robert Mitchum och Gregory Peck innan de trillade av pinnen är sällsynt god tajming.

Jag och min kära sambo var på bio igår. Det var första gången sedan mr William föddes och Män som hatar kvinnor sågs. Helt klart godkänd. Jag är imponerad. Man var inte ens besviken efter att ha läst böckerna.

Vem kan man lita på?

Det är ett ruttet samhälle vi lever i. Ibland undrar man var det ska sluta. Ena dagen hör man hur poliser uttrycker rasistiska tillmälen filmade av sig själva till invandrarkillar. Nästa dag går en ung herre förbi en polis och säger "nöff nöff". I det första fallet har man konstaterat att det inte var något brottsligt. I det andra har nu ungdomen tilldömts böter för "nöffandet". Man kan starkt ifrågasätta lämpligheten i att säga "nöff nöff" till en polis, men om det nu är brottsligt att säga så till en polis hur i HELVETE kan det vara okej för en polis att kalla folk för "apejävel"??!!


I dessa bistra ekonomiska tider går debatten varm angående varsel i industrierna och de bonusar som betalas ut till chefer. Här är det inte längre frågan om vad som är lagligt. Här handlar det om sunt förnuft och moraliskt ansvar. Just dessa saker verkar vara en stor bristvara numera. Det är så sorgligt att höra talas om det ena företaget efter det andra som gladeligen betalar ut bonusar till mer eller mindre ledande personer i organisationen oavsett hur företaget har presterat. I samma andetag kan de utan samvetskval varsla folk och be regeringen om hjälp. Nej, fy fan. Jag blir fysiskt illamående och kräks på girigheten.



Vem kan man lita på? På tal om Hoola bandoola band så är den här också väldigt aktuell just idag.

Herb

Viasat ska hyllas för satsningen med två avsnitt av Two and a half men varje kväll. Jag tyckte att serien tappade när Jake blev lite äldre men när Herb kom med i serien som Judiths nya man, så fick den det uppsving som behövdes. Ryan Stiles som lirar Herb var grym i the Drew Carey show och lika bra här. Ett lyft.

H.E.A.T

Jag har sett de flesta deltävlingarna av schlagern även i år. Men tydligen missade jag det som var värt att se. HEAT. Av en händelse nåddes jag av deras ljuva toner idag och det känns som en seger att de gick vidare trots att jag inte kunde rösta. Det känns tryggt att det finns några andra här i landet som gillar allt som påminner om Whitesnake, Europe och Bon Jovi. En lätt förnimmelse av hårspray och tajta trikårer i högblank lyster.

Det märks att gruppen har snappat upp en del musikaliska influenser från storebröderna Europe. När det dessutom avslöjas att de är från Upplands Väsby, får jag lite av en deja vu-känsla.

Öster om Heden

Vem hade trott att Perssons Pack skulle hyllas som kungar i pressen år 2009? Det är lika osannolikt som att Werder Bremen vänder 0-2 mot Milan. Men ändå händer det.

I Per Perssons fall är det synnerligen välförtjänt. Jag ska inte skriva här att jag alltid älskat Persson som alla andra kappvändare men visst har han något härligt, lantligt och uppskäftigt över sig fortfarande. Öster om Heden är bra.

Jag ser att jag inte lyckades stava prinsens namn rätt. Daniel Westling heter han tydligen. I det här fallet är jag stolt över att för en gång skull ha fel.

Stackars sate

I dessa dagar är det tungt att vara monarkins motståndare. Rojalismen fullständigt exploderade igår när kronprinsessan och Daniel kungjorde att de tänkte gifta sig. Till och med SVT frossar likt Damtidningar om rena spekulationer. Jag är redan så sjukt trött på snacket att jag kommer undvika tv i fortsättningen. Tack gode gud för 2 and a half men finns som en oas i tv-öknen. Ligger man hemma i influensa borde tv vara min tröst. Istället har den blivit min motståndare.

Den stackars Daniel Westin har gett upp sitt liv för en livslång förföljelse. Jag hoppas för hans egen skull att han är duktigt kär i kronprinsessan. Den ständigt förekommande frågan om varför det tog så lång tid innan de förlovade sig är ju fullständigt befängd. Det är ju fullständigt självklart. Killen behövde väl all tid i världen innan vågade ge sig in i den cirkusen. Jag behövde över sju år innan jag vågade förlova mig och då är inte mina svärföräldrar kungligheter. Jag tycker det är en rimlig tid för ett seriöst övervägande.

Security first

I fredags kom det överraskande och glädjande beskedet att Fritz the Cat har fått jobb. Efter nästan ett år av tung vandring som arbetsökande är han åter avlönad. Det är dessutom inte vilket jobb som helst. Det rör sig om säkerhetsansvarig på ett stort sjukhus i södra Halland. Den stora vinnaren är givetvis Fritz him self.

Några tips till en kanske en aning ringrostig Fritz inför starten:

• Sätt inte på någon på jobbet innan provanställningen är slut (6 månader).
• Var ödmjuk.
• Arbeta hårt.
• Glöm aldrig: Security first.

Somliga straffar gud med en gång

Det jag trodde var sviterna av tungt cigarrmissbruk förra helgen visade sig vara influensa. Nu ligger man hemma med blåsor i halsen och i natt badade jag i svett.

Jag tog för givet att någon form av åkomma skulle drabba mig med tanke på urladdningen. Nu blev det influensa. Det som är positivt är att nu kan man nästan utesluta influensa de närmaste åren.

En något mer stillsam fritidssysselsättning eftersökes.

Att åka med tåget 0532 på morgonen är aldrig kul. Ska man dessutom till Kil blir det genast motigt att stiga upp när klockan ringer. Är det till råga allt 11 minusgrader när du ska skrapa rutorna på bilen så är det ingen munter morgonsång ( typ Cat Stevens morning has broken) man gnolar på. Jag längtar till pension... Dessutom är det röjt utom allt tvivel att jag inte längre tål alkohol. Som ett brev på posten kom det halsont ett par dagar efter pokern.

Legenden om pokerkvällen i Finnboda

Det finns säkert mycket att berätta om den smått legendariska pokerkvällen i Finnboda. Tyvärr är inte jag rätt man att göra det. Därför gör jag istället en analys utifrån mina upplevelser. Håll till godo.

Det finns ett sunt och ett osunt förhållande till alkohol. Pokerkvällen i Finnboda hade exempel på båda förhållanden.

Vi börjar med de som hade ett sunt förhållande till spriten. De som visade under helgens drabbning i Stockholm att de kunde tygla sig när drevet gick. Dessa var Pauly, Alex och Trixi. De stod för de mogna övervägandena när det snapsades i raketfart under första pokerrundan. De visade på det hela taget ett moget beteende.

Sedan har vi Bill. Killen som förr var däckningen förkroppsligad. Han ligger bakom några av historiens mest klassiska däckningar men idag ser man inte ett spår av dessa. Idag har han åtminstone två rävar bakom örat varje gång det dukas fram booze. Han är inte sen på att driva upp tempot och slår bort varje försök till att sänka tempot. Han är totalt skoningslös mot de som ligger risigt till för en däckning. No mercy.

Smuckers däremot har jag aldrig sett däcka. I det närmaste en professionell drinkare man kan komma som icke alkoholiserad. Kanske inte annat att vänta från en norrlänning. Hård på sponken men det syns nästan aldrig. Han är mr Hydes motsats. Praktiserar det finska ordspråket "skall vi supa eller ska vi prata" fast utan så många ord.

Lage von Löfgren. Här rör vi oss i gråzonen för vad som ena stunden kan anses som nyktert beteende och vad andra anser sjukligt obstinat. Undertecknad har sett vad spriten kan göra med Lage. Undertecknad har varit med när Lage har varit riktigt skönt packad. Likväl väljer Lage att kategoriskt tacka nej till samtliga övertalningsförsök gällande bjudning på snaps. Han dricker sina sex öl och verkar som vanligt tjurigt nöjd med detta. Men vad vet jag? Han kanske numera blir totalt skogstokig av sprit. Han kanske tackar nej av en fullt legitim anledning.

Quint. Här har vi det lättaste offret att supa under bordet och det var mycket riktigt här Mr Hyde satte in artilleriet under pokern. Quint har en härligt naiv inställning till boozen. Han protesterar möjligen ett par gånger innan han häller i sig spriten men det krävs knappast några svårare förhandlingar för att få honom att dricka mer. Quint som till vardags är en timid man i sina bästa år kan efter att ha passerat en viss gräns bli både högljud och "svår". Ställer besvärliga frågor och skall diskutera gamla oförrätter. Till råga på allt har han en sjukt svag mage och är alltid en het kandidat till att krama porslinet. Ett klart fall av osunt förhållande till alkoloholen.

Mr Hyde. Urtypen för ett osunt förhållande till alkoholen. Varje stillsam spritfests värsta mardröm. Mr Hyde dricker aldrig öl. Mr Hyde dricker heller aldrig vin annat än i yttersta nödfall. Kvar står spriten i centrum och där har Mr Hyde inte snålat genom åren. Numera är det dock väldigt sparsamt även på spritfronten. Tillfällena dyker upp alltmer sällan men när de väl dyker upp brukar det sluta med en smärre katastrof. Efter ett par getingar blir Mr Hyde pratsam utöver det vanliga. Han blir också högljud, en aning kaxig och sällsynt konspiratorisk. Efter en kvarting finns inte längre några spärrar trots att medvetenheten har varit stor innan festen. Mr Hyde förvandlas från en ytterst medelmåttig man till en blandning mellan Björn Ranelid och Nicolas Cage i "Farväl Las Vegas". Ett ursinnigt drickande och en svada som skulle få Lasse Grankvist att pensionera sig. En inte alltid angenäm upplevelse varken för omgivningen eller för Mr Hyde själv. Detta fortgår ända till han somnar och chansen till det är snart 100 %.

Påminnelse

Efter helgens minneslucka finns många hjälpsamma vänner till hands med den ena fantasihistorien efter den andra. En historia innehöll denna produkt som jag av en händelse hittade i kylskåpet imorse.

Andra sidan på myntet.

Med distinkt spritsmak i munnen och en fasansfull förnimmelse av cigarr i såväl bröstkorg som svalg, försöker jag överleva dagen. Än har jag inte spytt men det kan inte uteslutas att jag får rulla ner rutan och tömma magsäcken. Om jag får hälsan tillbaka någon gång skall jag försöka redogöra för lördagen den 14 februari 2009.

Jag vann igen!

Oj oj oj! Mr hyde vann sin andra raka pokerrunda! He's undefeated.

Yeah baby

El commendante

Bertil Svensson

Jag längtar efter en prunkande trädgård. Växthus, porlande vatten, träd, buskar och grönt gräs.

Tills dess får jag hålla till godo med min idol, Bertil Svensson.

Man förstår ju varför Robert Gustavsson gillar gubben.

Vad händer?

Först tjongar Rasmus in en riktig kanon och sedan smeker Källström in den vackraste frispark jag sett en svensk göra. Vad är det som händer?

Till råga på allt spelar Sverige riktigt underhållande. Jag är förstummad.

Nu kommer Nannskog in. Inget är längre omöjligt, tydligen.

Barn- och sambofritt

Sambo och barn har flytt fältet. De tog flyget till huvudstaden och nu sitter jag här ensam. Det kan tyckas vilsamt att slippa barnskrik och dylikt särskilt när det är landskamp på tv. Men jag kan intyga att huset har aldrig känts så tomt och ödsligt. Det blir ett par stränga nätter på egen hand innan jag åter sammanstrålar med familjen.

Landskamp förresten. På förhand kändes det väldigt nytt och fräscht med bröderna Elm med från start. Dessutom bröderna Markus (Rosen)Berg på topp. 20 minuter in i matchen känns det som att Rosenberg har fått en chans för mycket. Jag tycker inte han håller i landslaget.

Satan, vilka risiga inlägg svenska spelare slår.

Marcus Berg är ju inte ett dugg bättre...

Dagens dåliga omdöme tilldelas SJ och Öresundståg som båda två lämnade en kille i rullstol på perrong 2 i Halmstad. Jag mådde fysiskt illa över att se så klent omdöme från tågvärdarna. Tågen ska gå i rätt tid, med det hade behövts 20 sekunder till för att han skulle nått dörren. Jag skäms å Öresundstågs vägnar...

Med risk för att vara tjatig...

Idag är det vilodag. Jag tänkte bara gå ut och gå en sväng med Wille och sträcka på benen en timme, men det är ju så sabla kallt. Växthuseffekten lyser med sin frånvaro. Just nu skulle det smaka fågel med fem-sex plusgrader så att man åtminstone kan ut och springa igen. Snöslask ena dagen, minusgrader nästa dag... Det är inte pålitligt underlag att springa på när det är mörkt ute. Med mina sköra ben och hälsa tas inga sådana risker.

Nej, det blev en kväll i soffan istället.

Gammal man i en gammal kropp

Helgen bjöd på blötsnö, slask och sedan fågelkvitter och lite sol. Tyvärr inget löparväder. Så jag lirade tennis i Söndrumshallen i lördags och sedan badminton i söndags. Det kändes i kroppen igårkväll. Blåsorna under fötterna är fasansfulla. De svider som eldar.

Badminton är inte min sport. Jag har svårt att få till snärten i slagen samtidigt som jag vid flertalet tillfällen fick mittbena av bollar som jag inte han slå för att de strök pannan. Fotarbetet brukar vara min styrka men i badminton känner jag mig som en flodhäst i en hiss. Backhanden fungerar inte. Jag är besviken att varken skurna slag eller topspinn fungerar.

Med tanke på aktiviterna i helgen trodde jag att vågen skulle vara barmhärtig mot mig idag. Där blev jag grymt besviken. Istället har jag gått upp i vikt. Det känns förbannat orättvist. Här späker man kroppen och blir belönad med en förödmjukelse. Det är väl ålderns förbannelse. Men jag ger mig inte. Jag är taggad som satan. I maj ska jag stå där på vågen och smaka segerns sötma.

Alfons Åberg

Förmodligen finns det mer i den här historien än media vill berätta men nog är det en märklig historia: Polis ser en misstänkt bil och förföljer. I den misstänkta bilen sitter en rattfull snubbe som flyr och kör in bakom en mack. När polisen kommer dit står det en plakat kille utanför bilen som säger att bilen kördes av en okänd figur som flydde. Signalementet var: 1,20 lång, hår till knäna och han hette Mållgan.

Killen fick körkortet indraget men i rätten fick han tillbaka det eftersom det inte kunde styrkas att Mållgan inte hade kört bilen.

Nu kräver killen 100000 kri skadestånd för utebliven inkomst. Maken till fräckhet har aldrig skådats.

Släpp greppet, vinter!

Snål som jag är så sparar vi på värmen hemma. Den här vintern kommer bli dyrare än förra. Förra vintern behövde vi knappt ha på värmen. Jag tror inte jag behövde skrapa rutor förrän i mars. Nu är det värre. Det är kallt som satan och när det äntligen blir några decimaler på rätt sida nollstrecket så börjar det snöa ymnigt istället. Jag kan ju inte ens springa i det här vädret. Det har gått riktigt trögt med träningen hittills. Följdaktligen så går det lika uselt med viktminskningen. Trots att jag försöker dra ner på käket händer inget. Det känns som om jag ska svälta ihjäl.

Imorgon blir det New Yorks kebabtallrik...

Smells like teenspirit

Dagens mobiltelefoner är min räddning på tåget. Jag får spader på all dötid utan musik, ljudbok mm. Med lite gammal hederlig heavy metal i lurarna och möjligheten att blogga, går det att överleva resorna. Annat var det förr när man bara kunde ringa och smsa på mobilen. Då var det dessutom för dyrt att ringa och för jobbigt att smsa. Nu sitter man här med "Don't look back in anger" i lurarna och tänker på hur gott det smakade med sprit varje lördag förr i tiden. Varför är jag nästan aldrig sugen på booze längre? Andra frågor som poppar upp är: varför skulle Sugas tvunget ha en Opel Manta?

Kom tillbaka, regniga sommar.

Aldrig har en vinter känts så kall, mörk och lång. Jag vill kunna komma hem från jobbet, gå rakt ut på altanen barfota. Njuta av utsikten (parkeringen), morsa på grannen, rycka lite ogräs och ta fram grillen. Jag vill kunna ta på mig löparskorna kl åtta på kvällen och springa ner till havet, lyssna på en bok och svälja några mygg. Jag vill kunna stå där och bråka med grillen som inte vill börja glöda, slänga på ett par korvar, se den ena bli kolsvart, äta den andre trots att den är rå i mitten... Det är den 3 februari och det kan bli en lång, kall vinter.

Kom tillbaka, regniga sommar.

Aldrig har en vinter känts så kall, mörk och lång. Jag vill kunna komma hem från jobbet, gå rakt ut på altanen barfota. Njuta av utsikten (parkeringen), morsa på grannen, rycka lite ogräs och ta fram grillen. Jag vill kunna ta på mig löparskorna kl åtta på kvällen och springa ner till havet, lyssna på en bok och svälja några mygg. Jag vill kunna stå där och bråka med grillen som inte vill börja glöda, slänga på ett par korvar, se den ena bli kolsvart, äta den andre trots att den är rå i mitten... Det är den 3 februari och det kan bli en lång, kall vinter.

Det drar ihop sig

Alex rapporterar att han fick problem med ett glas blåbärsdricka. Det bar sig inte bättre än att han tappade runner-up platsen i Ironman.

Det innebär att ny förste utmanare är Smuckers. Denne Smuckers som för mindre än ett år sedan blev av med kungakronan. Omsättningen har varit god under året.

Själv avancerar jag upp i listan. Jag har inga planer på att kasta upp de närmaste 10 åren så jag räknar kallt med att jag återtar kronan inom en fem-sex år. Trägen vinner...

Sedan funderade jag på en sak efter att ha vadat i Ingo-reportage i helgen. Inom boxningen gäller följande: One´s a champ, always (rättat, tack Higgins)a champ. Jag beslutar därför att alla som tidigare innehaft titeln Ironman också får lägga till med namnet Champ. Någon rättvisa måste ju finnas.

Kallt

Det var premiär idag för att stå på Sannarp och stampa i otakt med alla andra som vill se vad HBK ska åstadkomma 2009. Varje år jag står där på Sannarp och tittar så undrar jag vad som för mig dit. Man fryser som man aldrig frusit innan. Det går igenom märg och ben. Man fryser så att en hastig rörelse kan innebära benbrott. Det känns som att tårna ska gå av i kylan. Helt obegripligt när man har långkalsonger, tjocka sockar, mössa och vantar. Spelet var okej men det värmde inte. 4-0 mot Falkenberg. Lars Gustavsson tror jag blir en injektion i ledarstaben. Trygghet och bra samarbete med Janne. Den nye ordföranden vet jag inte ett skvatt om. Så där får vi avvakta och se.

Grattis Trixi till ringen på fingret.

Jag är en magnet

Jag är jävligt less på att behöva rapportera om ständiga virusinfektioner. Jag måste vara den person på jordklotet som överlevt flest virusinfektioner. Eller så är det bara att infektionen aldrig lämnar min kropp. Den kanske bara vilar ett tag. Nu är det hur som helst åter läge att berätta att jag snorar som en vattenkran med dålig packning.

I natt vaknade jag dessutom med ett fullständigt blodbad. Min stackars näsa gav slutligen upp och rämnade som dammvägg. Nu sitter man här och undrar om man vågar snyta sig eller om man ska låta näsan droppa. Ett hopplöst läge.

Det brukar sägas att ingen blir så sjuk som en man med förkylning. Jag vet inte om det är sant men jag kan intyga att ständig förkylning tär på ett redan prövat psyke.

Serenity now, insanity later...

Tillbaka i Halmstad efter mardrömsresan. Nu kan man skratta åt eländet men SJ är just nu hopplösare än någonsin. Av två toaletter fungerar noll på tåget. Helt sannslöst. En timme sen hem på en resa som ska ta 1 timme och 8 minuter. Det är inte godkänt. Dessutom när jag ska gå av tåget i Halmstad säger tågvärden i högtalarna att de tvingas att stå still i Halmstad under obestämd tid pga signalfel. Jag skrattade hela vägen till bilen. Min bordsgranne på tåget gick nog bärsärkargång efter det beskedet. Han skulle till Lund och jag är tveksam om han kommit fram eller om han sitter där ännu och vrider sig av ilska i sätet och mumlar. Ha ha ha.

En pendlares vardag

Tåget har stått still i Varberg ett bra tag nu. Damen mitt emot har kommit tillbaka. Hon beskriver situationen som "himmelriket" kvittrande. Hon kunde inte ha mer fel. Hin håle gäckar mig! Vi är så långt ifrån himmelriket man kan komma. Jag kokar av ilska. Min bordsgranne är min bundsförvant. Han vrider sig i plågor och river snart ut ett säte. Det är min enda tröst just nu... GUD HÖR BÖN! Tåget rullar igen.

The train from hell

Bokade resan mellan Göteborg och Halmstad igår. Då blev jag överraskad av att resan bara skulle ta 1 timme o 8 minuter. Dessutom var biljetten betydligt billigare än vanligt. Jag borde blivit skeptisk... Vi är en kvart sena från Göteborg och det finns inga fungerande toaletter ombord. Tåget går till Köpenhamn och det är smockfullt. Dessutom köper folk kaffe så vi lär ha ett helt gäng steppandes redan i Varberg. Nu ropar tågvärden till råga på allt ut att vi måste vänta utanför Kungsbacka pga ett pendeltåg. Jag bara väntar på nästa incident som ska strö salt i såret... Nu kom den. Kärringen mitt emot har redan aviserat att hon måste av i Varberg och göra sina behov. Ett tips till SJ: SÄLJ INTE KAFFE OM NI INTE HAR TOALETTER!!

Veteran-OS

I år fyller jag 35 i år. Det är lika med veteranfotbollsålder. Att man börjar bli sliten i kroppen märks allt mer och att man inte är vältränad längre är ett understatement. Motivationen att gå på gymmet är minimalt och frekvensen på besöken kan beskrivas bäst genom att man efter varje besök har träningsvärk varje gång.

Igår var det premiär på gymmet för 2009 och idag snörade jag på mig löparskorna för första gången sedan innan jul. Med mina svarta löparkläder och med svart mössa såg jag ut som en wienerkorv som trillat genom gallret på grillen och legat i kolen ett bra tag.

Men som vanligt är målet att vara i gammalt gott slag lagom till Göteborgsvarvet. I år den 16 maj. I år börjar jag på 75,3 kg så det är drygt 7 kg som ska svettas bort på knappt fyra månader. Det har gått förr.

The reverend and I

Så var det över. Dopet. Jag har svårt att känna mig bekväm i kyrkan. Än mindre att prata med prästen. Det faller sig inte naturligt för mig. Vad gör man då när man har obekväma saker man vill framföra till prästen? Man smsar. Jag skickade ett sms i veckan och talade om för honom att min son inte uppträder inför folk iförd klänning. Om han när han blir vuxen av egen fri vilja vill ikläda sig kvinnokläder lovar jag att inte sätta käppar i hjulet även om jag i dagsläget inte ser fram emot det.

Nu slapp jag träffa prästen innan dopet och min sambo fick med andra ord svara på frågan om VARFÖR? Varför ska han inte döpas i kvinnokläder? Hon gjorde det enda rätta och skyllde på mig.

Av någon anledning växlade inte prästen ett enda ord med mig under dopet. Min sambo däremot badade i uppmärksamhet.

Till sist kan jag bara erkänna att trots mina enorma ansträngningar i helgen med potatisskalning lyckades jag inte göra tillräckligt mycket gratäng. Jag hade totalt missbedömt hur hungriga folk är efter 1,5 timme i kyrkan. Gud gör tydligen folk hungriga.

William skötte sig bra men efter en dryg timme tyckte han att det började bli drygt och protesterade våldsamt. Han är i alla fall invald i guds rike och medlem i den kristna församlingen. Jag har beslutat mig för att förbli medlem i kyrkan ett tag till.

Jag tackar å min sons vägnar för alla fina gåvor samt till hans faddrar som ska fostra honom i den sanna läran.

Jesus, that´s a lot of potatoes

Dop imorgon. 40 gäster och jag har stått hela dagen och gjort potatisgratäng. Jag hatar att skala potatis.

Vasagatan 2

Här sitter man och smälter maten och plötsligt klapprar det som aldrig förr på gatan utanför. Två enorma polishästar knallar förbi utanför fönstret. Var är jag? Har jag somnat och vaknat i Ådalen 31? Eller använder man polishästar till vardags i Stockholm? Kanske. En lantis som jag trodde bara man kunde se hästar på Skansen eller i Globen under Stockholm horse show om man bodde i Stockholm.

Apropå udda figurer så var det första jag möttes av när jag ställde mig på perongen till pendeln till Sumpan, en man med Karolinerhatt, poncho och sandaler. Han var fullständigt gravallvarlig och jag trodde ett tag att jag var med i en filminspelning om slaget vid Poltava. Bara några minuter senare överträffas den udda upplevelsen när jag möter en två meter lång man med svart fuskpäls, kort grått hår, rödmålade läppar och Dame Edna glasögon. Behöver jag säga att han hade kortbyxor?

Vasagatan

Möte i Stockholm brukar innebära sallad till lunch. Det är bra. Det stillar samvetet och ligger helt i linje med mina nyårslöften om att äta mindre flott och att gå ner i vikt. Förra gången jag var här uppe blev jag strandsatt Arlanda några timmar med en check som jag använde till en av de flottigaste kebabtallrikar jag någonsin ätit. Idag var jag fast besluten om att inte äta något flott på kvällen, men... Bor man på hotell på Vasagatan med utsikt över MAX, Burger King, Espresso House, Kebab House, Taco Bar och ett antal pressbyråer... så är en flottälskare som jag dead meat. Jag gick bort till MAX för att köpa mig en Pepperoni JR. (Jag har länge undrat om det är burgaren att slå Mc Donalds cheeseburgare. Med pepperonikorv ovanpå burgaren för 15 kr borde det vara en svår motståndare för cheeseburgaren. Nu var Pepperoni JR emellertid inte ens i närheten av att kunna konkurrera med cheesen.) När jag ändå var på MAX köpte jag några Chili Cheese också. Efter det gick jag tillbaka mot hotellet men kände plötsligt en oemotståndlig dragningskraft från Kebabhouse och huxflux står jag och köper en kebab i pitabröd.

Jag flottar med andra ord två gånger på mindre än en kvart. Jag är själv chockad och tror inte jag gjort något liknande sedan man partajade varje helg och köpte hamburgare för all växel som fanns kvar i fickorna. Att det räckte till 9 cheese är en annan sak.

Slutsatser:

Släpp inte en flottoholic ensam på Vasagatan. Det är som att lämna en sexmissbrukare på Malmskillnadsgatan.

Det går hittills käpprätt och helvete med mina nyårslöften.

Apropå flott på natten förresten. Ett mosberg hos pölsemannen med franskhotdog-dressing och rostad lök slank också ner när man släpade sig hemåt. Förr i tiden, alltså...

Halmstad - Stockholm

X2000 direkt från Halmstad till Stockholm med ett fungerande internet. Man börjar bli bortskämd. Att man får stiga upp 0430 på morgonen för att stiga av tåget 0950 på Stockholm central är en helt annan sak.

På något sätt var det rätt skönt att börja jobba igen. Hitta lite rutin på saker och ting. Det är ju snart en månad sedan julhelgerna drog igång. Man hinner nästan sakna jobbet.

Till helgen blir det dop. Jag hade ett kort samtal med prästen på telefon och jag blev inte imponerad. Vi lyckades inte synka ett möte innan dopet där jag kunde närvara och ett möte innan dopet var nödvändigt enligt prästen. Annars blir det inget dop. Inget dop på söndag känns inte som en lockande tanke med 40 gäster inbokade från hela södra Sverige. Så här handlar det om att minimera skadorna och fjäska för sambon som får träffa prästen ensam. Mycket populärt...

Jag har faktiskt aldrig tidigare funderat på att gå ur svenska kyrkan men nu ser jag det som en möjlighet. Med tanke på vad man pröjsar in till kyrkan varje år borde de vara en aning mer tillmötesgående. Dopet får avgöra. Lyckat dop och jag stannar kvar. Misslyckat dop och jag blir en hedning även officiellt.

På väg hem

Var bör man stanna om inte i Vansbro?

Sista åket.

Imorgon bär det hemåt. Sälen är var det är. Hyggligt på det mesta men inte bäst på något. Jag har hunnit med lite utför och lite på längden. Jag har sett Arvingarna på after ski och kopiösa mängder mat. När jag kommer hem ska jag raka mig och börja ett nytt liv. Jag har aldrig varit mer motiverad att gå ner i vikt.

Fimpad öl i en suitcase

Ankom Hundfjället i söndags och jag hade inte varit här i två timmar innan jag kände att jag var febrig och halsen smärtade. Förkylningen var ofrånkomlig. Finns det ett förkylningsvirus inom en mils omkrets söker det upp mig med en träffsäkerhet som skulle få Skanåker att bli avundsjuk. Jag är som en godispåse för ett virus. Nåväl idag fick jag möjligheten att åka lite skidor mellan snytningarna. Navigerade bort till Tandådalen och fick flashbacks direkt. Det är 16 år sedan sist men fortfarande ser jag Fritz, Quint, Bill, Sugas och Björn framför mig. Tonåringar i en stuga full med booze. Fritz satt i bastun och drack Zambuca hela kvällarna.

Småkronorna

Vem hade trott att man skulle sitta och kolla på juniorhockey en lördagkväll? För några år sedan var det att likställa med fängelsestraff. En lördag förr i tiden var att bryta sigillet på en Renatflaska och sedan blanda Colagroggar tills benen var tillräckligt mjuka, ögonen sved, kinderna blossade, sångrösten formidabel och damerna vansinnigt vackra.

Lata dagar är förbi

Snart är lata dagar förbi. Julhelgerna till ända och kneget och alla rutinerna tar över igen. Men först ska vi inta Sälen.

Julhelgerna har några positiva egenskaper. Man får sova ganska mycket. Man känner sig för en gång skull ganska utvilad. Sova är grymt underskattat.

En annan sak som är underskattad är all film som går på tv under dessa helger. Nej, jag tänker inte på Ivanhoe. Häromdagen satt jag och kollade på Singin in the rain. En klassiker jag inte tidigare sett. Men Gene Kelly är värt ett omnämnande. Vilken virtuos. Dessutom var han 40 pinnar när han spelade in filmen. Om jag såg lika ung ut vid 34 år hade jag varit förbannat nöjd. Nu ser jag ut som 45 en bra dag och en dålig dag som en försupen pensionär. På tal om försupen pensionär så såg jag Grevinnan och betjänten för första gången på mycket länge. Här kan vi prata om klassiker. Jag var lite nervös för att den skulle ha spelat ut sin roll på nyårsafton, men oron var obefogad. En orgie i alkoholhumor. Fantastisk. Man kan varenda replik, varenda rörelse men jisses vilken tajming... Världsklass.

2009

God fortsättning!

Nyårsafton 2008 var den nyktraste sedan mellanstadiet. Den som bjöd till bäst i familjen var min son. Han har inga hämningar. Han kastade kostymen och körde ett Chippendales-nummer.

År 2009 lovar jag att flotta mindre. Jag ska träna mer. Jag ska svära mindre och hjälpa till hemma mer.

2008

Året har varit händelserikt. Ett idrottsligt skitår ur svensk synvinkel. Åter ett mellanår för HBK och landslaget. Jag slog förvisso mitt rekord på Göteborgsvarvet och likaså på Vättern runt. Men det är inte för det idrottsliga jag kommer minnas 2008. Nej, det är året jag blev farsa. Året då William förgyllde mitt redan fantastiska liv. Han har ett helvetes humör, han är mammig och han verkar vara högerhänt men är ändå helt fantastisk. Så oavsett vilka katastrofer (finanskris, naturkatastrofer och barnamord)det varit i år så kommer jag minnas 2008 med glädje.

Nyårslöfte inför 2009: Jag ska som vanligt ner till 68 kg till Göteborgsvarvet. Förra året misslyckades jag. Det fattades 2 kg. Nu är jag åter uppe i åtminstone 75 kg så det är hög tid att börja träna.

Jag tänkte också försöka bli en mer positiv människa. Jag vet att min sambo skulle uppskatta det men samtidigt skulle lite av min oemotståndliga charm försvinna. En positiv Mr Hyde är inte Mr Hyde.

Till sist vill jag önska er läsare ett Gott nytt år. Ta det lugnt på amatörernas afton.

Fantasy Premier League

Mr Hydes eleven börjar sakta ta sig upp i ligan. Tyvärr verkar det som att jag aldrig lär mig reglerna. Varför har det inte gjorts några byten denna vecka? Halva mitt lag lirade inte och ändå gjordes inte ett enda byte...

Vattenkoppor

Barnsjukdomar har jag inte ägnat en tanke de senaste 30 åren men nu kommer det i ett helt annat läge. Jag nyligen konfrontrerats med vattenkoppor och den sjukdomen har jag aldrig haft som liten. Jag läste på lite på nätet imorse och fick fullständigt spel när man läste om den makalösa smärta man kan få om man får det som vuxen. Dessutom hade wikipedia fläskat på med några smaskiga bilder på bölder stora som asien på en världskarta. För att inte tala om vattenkoppornas fula kusin, Bältros, som man också kan få som vuxen av samma virus. Bältros kan leda till kronisk smärta restan av livet. Med mitt imunförsvar och min meritlista av hypokondri var det ingen överraskning att jag inom 10 minuter ringde sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan var mycket seriös och tog min oro på allvar och försökte lugna ner mig med att jag inte kunde få bältros om jag inte haft vattenkoppor som liten. Dessutom trodde hon att jag redan fått vattenkoppor utan att jag märkt det som liten eftersom jag umgåtts med barn som hade det. Det var med stor lättnad jag la på luren. Tack, landstinget för en mycket prisvärd tjänst. Nu behöver jag bara oroa mig i drygt två veckor till innan inkubationstiden är över sedan leker livet igen.

Har lite ont i halsen. Undrar om det är en symptom...

Ingen kan göra en sportårskrönika som SVT. Trots ett uselt OS lyckas de göra ett bra program.

Julen är slut

Då är julhelgen slut. Jag gråter inte. Julen gick i sjukstugans tecken. Wille har varit förkyld och min sambo har haft feber. Dessutom fick jag inget Playstation 3 och när jag försökte skaffa ett på mellandagsrean gav jag upp redan i entrén till Elgiganten. Folk är inte kloka. Rea är inte min grej. Däremot fick vi två dammsugare av tomten. Så nu ska här bli rent. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de musikaliska alster jag fick. Svärfar gav mig den hett eftertraktade Kent-boxen och av min sambos syskon fick vi Dansbandskampen.

Chucky

Min son har en liten djävul i sig. Han kan gå från en liten söt jollrande pojke till en hänsynslös vilt sparkande och klösande ligist på ett par sekunder. Jag är lite rädd för honom. Det kommer bli ett drygt arbete att fostra honom. Därom råder inget tvivel.

Ho ho ho!

Det är mörkt och kallt ute. Jag sitter ensam kvar och försöker slå in en julklapp jag inte köpt. Granen är klädd. Alla väntar på tomten. Själv väntar jag på grönkålen. Det är för jävla gott. Varför äter man det bara till jul? Det borde ingå på varje flottig tallrik året runt. Borde fungera till grillat. Eller kanske inte, förresten...

God Jul i alla fall allihopa. Tack för att ni tittar in då och då. Jag uppskattar det.

Glömde berätta att Quint dök upp i en fet BMW och lirade fotboll i söndags. Han gick därifrån med en glödhet högerfot och förmodligen stärkt självförtroende. Nättaket...

När sunt förnuft får råda

Jag har en klok sambo. Hon säger att jag inte får spela fotboll längre. Inte ens stå i mål. Tyvärr lyssnar jag inte alltid på de kloka orden. Igår var det definitivt en sådan dag. Innefotboll i Oskarströmshallen och efter en trög start där benen kändes som trästockar blev jag sakta varm och det var så förbannat kul. Jag var som ett barn på julafton.

Känslan av att kunna göra något bra med en fotboll är svår att beskriva. Det är en eufori som egentligen bara kan beskrivas i bilder och jag har försökt hitta något klipp på youtube med Roland Sandberg. Denna målspottare på 70-talet som när han gjorde mål hade en totalt okontrollerad målgest. Den illustrerar ganska väl hur jag känner för fotboll.

Jag blev sakta allt mer vän med bollen och benen gick till slut som trumpinnar. Några precisa passningar gjorde att självförtroendet höjdes. Tyvärr översteg självförtroendet till slut förmågan, men det tar vi senare. Då hände det: En passning upp mot mittlinjen där jag med en snabb (nåja...) mottagning och vändning kommer rättvänd mot mål. Jag avancerar något åt vänster för att hålla min motståndare ifrån mig och plötsligt i steget avslutar jag med en klockren tåpaj som borrar sig rakt upp i det högra krysset. SUPERMAC! Precis dit jag siktade. Precis så jag ville ha det. Adrenalinet pumpar och en svårkontrollerad glädje chockar kroppen. Jag vill likt Roland hoppa och skutta som en besatt men lyckas hejdar mig. Det är inte VM. Det är innefotboll i OIS-hallen... Jag sprang avstannande med en blygsam uppsträckt arm mot avbytarbänken och kollade nöjd mot klockan. Snart slut. Jag var nöjd, dödstrött och skulle jobba dagen efter.

Då kommer förslaget och sedan beslutet att vi skulle lira en kvart längre än planerat. Död och pina. Jag som var nöjd med dagen. Det räckte gott som det var. Mycket riktigt blev sista kvarten jobbig. Först tröt orken, sedan tröt humöret när vårt spel rasade. När jag då blev förbannad så började jag gå på full maskin och det klarar inte min kropp av. Då brast lårmuskeln. Jämmer och ve.

Kroppen har sagt nej i många år men huvudet vill så mycket mer. Idag går jag som en stelopererad och någon mer fotboll i år blir det inte men bollen som närmar sig krysset sitter fortfarande på näthinnan. Som tatuerad. Det är vackert så man blir tårögd.

Julen är barnens högtid

De senaste åren tycker jag hysterin kring julklappar varit förbannat kämpig. Jag har helt enkelt ingen som helst ork att engagera mig i julklappsinköp. Det resulterar i att för varje år dröjer det längre och längre tid innan jag tar tag i inköpen. Idag köpte jag min första julklapp för året. I ärlighetens namn ska erkännas att det är ett förhållandevis beskedligt antal jag ska köpa till. William är för liten för att det ska vara roligt att köpa leksaker och om jag inte alldeles misstar mig så lär han få tillräckligt ändå.

Själv vill jag givetvis ha rikligt med klappar. Jag har en ganska blygsam önskelista med PS 3 högst upp och GPS och fritös lite längre ner. Av någon anledning tror jag inte att tomten kommer läsa listan eftersom dessa klappar inte är önskade av alla i huset. Jag funderar på att ta saken i egna händer. Att hjälpa tomten på traven.

Hur som helst ska det bli vansinnigt skönt med en riktig långhelg.

Musikhjälpen

Sista chansen att önska en låt på musikhjälpen. Sms:a till 72955.

The King

Ibland måste man hålla med om att det var bättre förr. Ser man en Las Vegas-spelning med Elvis Presley så är det bara att konstatera att han är och var helt unik. Många har utropat sig till kungar, prinsar, drottningar och prinsessor av pop och rock men bara Elvis kunde med råge leva upp till titeln. Mina damer och herrar, Suspicious Mind.

Lägg särskilt märke till hur Elvis i slutet beslutar sig för att tänja ljumskarna mitt under låten för att gå över till statisk träning för benen. Vem innan eller efter hade kommit på en liknande idé?En inte alltför vågad gissning är att han inte var vid sina sinnens fulla bruk när showen skrevs. Dansen är förövrigt fullständigt genialisk.

0 % ränta

Nu börjar det osa katt ordentligt om amerikansk ekonomi. När Federal reserve går ut och toksänker räntan till 0 % då anar åtminstone jag en viss desperation.

Det borde innebära billiga bostadslån den närmaste tiden. Nationalekonomen säger spendera pengarna som blir över. Jag säger spara allt som går.

Men först är det jul. Vad köper man till en tre månader gammal son som bara vill vara med morsan och kolla på tv? Till helgen ska jag köpa min första och sista julklapp detta året. Det ryktas om att William önskat sig en Playstation 3 av tomten...

Det kan bli en god jul.

Genomklappning

Apropå klappar...

Julklappstips för de svenska skidskyttarna: Hagelbössa

Tidig hjulklapp

Jag har fått tillbaka min bil. Den är bucklig som folkracebil men den fungerar. Praise the lord.

Idag har jag fått ytterligare en tidig julklapp. En förkylning. Helgen kommer tillbringas i sängen och en kort transport till soffan och tillbaka. Hostan känns som en tungkyss med en tuberkulossmittad Meatloaf.

Kom tillbaka. Allt är förlåtet.

05.50. Jag går ut extra tidigt för att skrapa rutorna på limmon. Det är riktigt kallt idag. Första motgången: förardörren har frusit fast. Lätt panik. Tåget går om 38 minuter. Passagerardörren går upp. Lättnad. Bilen startar. Lugn. 0600 Motgång två: passagerardörren går inte att stänga. Paniken rusar till igen. Några mindre genomtänkta beslut senare sitter jag i bilen på väg till tåget med öppen högerdörr. Handtaget på insidan fastsatt i bilbältet. Hela vägen in till stan hänger jag som en tvättlina mellan ratt och högerdörr. Jag får kramp i ena armen av den obekväma sittställningen och kommer plötsligt på, Motgång tre: hur ska jag låsa bilen inne i stan? Klockan är nu 0615 och det är bara 13 minuter till tåget går. Jag chansar på att lånebilen inte blir stulen på stationen. 0623. Ställer bilen och springer runt för att i ett sista försök stänga dörren. Bingo! Det går till och med att låsa. Med kramp i större delen av överkroppen och puls ämnad för maxpåfrestning stiger jag på tåget. Inser att jag saknar min egen bil enormt. Bilden är tagen i somras. Den var tänkt för en humoristisk iaktagelse av en gammal klasskamrat (stor man i liten, italiensk bil) och hans Alfa Romeo. Nu får bilden illustrera min saknad efter min bil.

Måndagsexemplar

Jag trodde det var en smal sak att fixa till min bil. Nej, det var en fåfäng tanke. Jag kommer dras med Limousinen till på fredag, åtminstone...

De flesta har redan varit på julbord men jag ska på mitt första imorgon. Få saker kan vara så överskattat. Trycka i sig extremt mycket mat på kort tid. Tänk om företagen bjudit på kebab-buffé istället.

Gamla, slitna New York på Margaretagatan har kanske de flottigaste kebaberna som jorden skådat men de är fullständigt delikata. Hade man bara sluppit att gå in i deras lokaler så hade allt varit perfekt. Nu är varje besök förenat med en kroppslig marinering eftersom man möts av frityrånger långt ute på gatan långt innan man öppnat dörren. Väl inne är andelen olja i inandningsluften så hög att näshåren går att vattenkamma. Kläderna får man kemtvätta eller skänka till UFF. Att äta på plats är hälsovådligt så i princip alla tar maten och rusar ut. Men det är värt allt besvär.

Nu börjar ångesten över julklapparna komma... Kan man ge bort pengar?

Limousinservice

Jag kan absolut inget om bilar. Därför köpte jag inte bil förrän jag var över 30. Förra året köpte jag min andra bil och då kostade jag på mig en helt ny bil bara för att slippa strul. Jag tankar, tvättar den ibland och bytar däck två ggr om året. That's it. I helgen började min ett år gamla bil att hosta som en kedjerökare. Paniken var fullständig när jag med kvinnor och barn i bilen blev ståendes vid ett rödljus. Precis det scenario jag till nästan varje pris försökt undvika. Jag lyckades få igång bilen igen men redan måndagmorgon ringde jag till verkstaden. De frågade precis som min far om jag tankat bensin i dieseltanken. En oerhört provocerande fråga till en lekman som jag. Det hade jag INTE. Okunnig är jag men inte dum. De fick behålla bilen för undersökning. Som plåster på såren fick jag låna denna läckra bil. Nu ser man ut som en taxichaffis från 90-talet.

En gång i tiden...

...nämndes Robert Mugabe i samma mening som Nelson Mandela. Han var en frihetskämpe som ville ha ut de brittiska kolonisterna och när Zimbabwe blev självständigt var han den store hjälten. Idag bär han skulden för att ett folk dör av en bagatellartad sjukdom som heter kolera. Allt som behövs är vatten. Medan den gamle diktatorn njuter av sina miljarder i dollar skenar den inhemska valutan i en sällan skådad inflation. Fattigdomen är stor trots stora naturtillgångar.

Vi har det rätt bra i Sverige och Reinfeldt är en rätt harmlös härskare i jämförelse.

Koi

I mitt förråd härskar den pjäsen. 51 cm koikarp. Inte världens vackraste men den är min. Han/hon var rätt spak när jag för ett par helger sedan fiskade upp den i farsans damm. Nu ska den gå i förrådet hela vintern. Stackaren som ligger i hörnan överlevde och mår bra...

Kikki Danielsson

Ena delen i Chips bör vara potatis. Den andra bör vara en kryddblandning som landar i Pepparchips. Finns det inte till hands ska det vara Grillchips. Båda alternativen är välsmakande och lätt beroendeframkallande. När man då går på Willys en fredagkväll och hittar en 300 grams påse med följande innehåll

då är motståndskraften dålig. Grill och Peppar i samma påse. Det bästa från två världar. Men tyvärr blir inte 1+1 alltid 2. Den är inte dubbelt så god som sina kusiner. Den är inte ens lika god men den är tillräckligt god för att jag ska sitta en måndagkväll och praktisera soffpotatis.

Ones a loser always a loser

Flög till Stockholm idag för att slippa vara hemifrån så länge. Jag hade bokat så att jag åkte 0630 hemifrån och skulle vara hemma igen strax efter 19. Det var inte billigt men förbannat skönt. Nu är man ju född Cliff Barnes så givetvis är flyget hem inställt. Som plåster på såren fick jag 100 kr att fritt disponera på Arlanda Sky City. Jag som i tisdags tog tag i mitt liv (förnyade mitt gymkort) och käkat sallad till lunch gick raka vägen och köpte en kebabtallrik. Pengarna räckte inte ens och nu sitter man här med uppsvälld buk och ångrar bittert både flygresa och kebab. Roy är bara förnamnet... Efternamn: E Munson.

Tryckeriet borde vara återbetalningsskyldiga

En måndagmorgon. Du stiger av tåget och vandrar mot jobbet. Du får se den här skylten på en av Friggagatans rivningskåkar utmed bangården i Göteborg. Måndagen är räddad.

Skylten är mångfasetterad.

Man konstaterar att författaren av skylten är bosatt i Göteborg sedan en tid tillbaka. Hela lagret har blivit "Hella lagret" helt enligt god göteborgsk dialekt. Sedan blir det spännande. Antingen saknas ett "u" i utauktioneras eller så är det helt enkelt aktion de menar och då undrar man vad de syftar på. En ledtråd kan vara fönstren på övre plan där det tidigare har varit stripklubb. Vi går vidare: I det finstilta till höger hittar vi: "Till nästan varje pris". Här är det inte frågan om 50 eller 70 % rabatt. Här är det till nästan varje pris. En viss desperation kan möjligen skönjas. Jag börjar ana att kap kan göras och funderar på att kolla sortimentet. Då återstår bara att kolla öppettiderna så att man kan vara på plats när det gäller: "Fr.o.m 24. Nov 07 kl. 13 varje Lör. och Sön." Där tog det stopp. Jag fattar absolut ingenting. Min första gissning är att utförsäljningen var den 24 nov 2007 kl 1300. Men sedan står det varje lördag och söndag...

Det känns som tåget har gått och jag står kvar på perongen.

Urspårat

Efter ännu en vecka på randen av nervsammanbrott på jobbet var det dags för premiär på gobbaprogrammet På spåret ikväll. Då blev jag nedröstad. Det blev Idol. Värre saker har hänt men det är inte det samma att se reprisen av Oldsberg. Förra året var mänsklighetens största besserwisser med. Jan Guillou. Han besitter samma mindre smickrande men samtidigt humoristiska egenskaper som Lage von Löfgren. Att med osvikligt självförtroende med några få ord först deklarera vilken fenomenal begåvning han själv är och med samma ord tala om för resten av världen hur patetiskt obegåvade de är. I år tror jag varken Guillou eller von Löfgren medverkar. Det är synd.

Jag inser att jag har slarvat med bloggandet på sistone men det ända som händer för tillfället är jobb och sova. Jag vägrar blogga om jobbet och jag minns sällan något från min sömn så uppslagen är få. Jag hoppas på en snar bättring.

Park Lane

Bill Gates var tydligen på bröllop i Göteborg häromdagen. Han avslutade kvällen med drinkar på Park Lane. Park Lane var stället när det begav sig för Mr Hyde i Göteborg. Hett dansgolv och prominenta gäster. Mickey Dee t ex satt alltid i en hörna med ett gäng birds. Minns särskilt när Fritz the Cat intog scenen en gång och gjorde sin patenterade dansshow i en timme. Allt med nedsänkt huvud och blicken fast förankrad vid sina egna skor. (Minns inte om det var samma skor som vi senare satte klädsamma klistermärken med eldflamsmotiv på en Festivus uppe i Västerås. Hur som helst, Fritz skor var alltid glödheta och om det någonsin blir hett med flammor på skorna så är Fritz hetast av alla.) Tillbaka till Park Lane: Fritz gjorde en av sina bästa föreställningar någonsin. Man ska ha helt klart för sig att hemmabanan (Mårtenssons scen) har en betydligt större scen och därför kunde rörelserna också bli yvigare och stegen längre. På Park Lane handlade det om en smal remsa med en ridå ca en meter bakom ryggen och scenkant som man skulle balansera på. Lägger man till en halv liter sprit så kan vem som helst förstå att ett akrobatiskt dansnummer är ett smärre mirakel. Fritz levererade. Han levererade konstant i en timme. Vi hann först stå och se föreställningen en bra stund i tron att den snart skulle ta slut men Fritz hade inga sådana planer. Då tog vi oss till baren och slukade några groggar och gick sedan tillbaka till dansgolvet. Fritz var fortfarande kvar på scen. Efter ett tag tyckte jag att han började se sliten ut så jag gick fram till scenkanten och drog honom försiktigt i byxorna och frågade om han inte skulle komma ner. Då kom han ner.

En annan gång ska jag förklara hur Fritz tog dansösernas plats i burarna på Daltons.

Hur tänker de?

Jag föredrar som i så mycket annat när det gäller TV att se nyheterna på SVT. Att se och höra Rikard Palm på morgon-nyheterna är enda sättet att vakna. Det sker alltid något utanför manus. Samspelet med sina kolleger i studion är fenomenalt. Nu har någon chef på SVT lyckats med konststycket att degradera Palm till nattsändningarna istället. Skälet är för mig okänt men har verkligen SVT råd att inte ha sin stjärna på bästa sändningstid? Jag tvivlar.

Magiskt

Jag vet inte varför jag blir tårögd när jag ser detta mål men jag vet att det är det vackraste jag sett. Bara Maradona har gjort ett mål som kan mäta sig. Det är så vackert och så genialiskt att man bara häpnar trots att man sett det hundratals gånger.

Minusgrader fortsättning...

Only on my watch... William kunde alltså inte sova. Säkert pga att magen strejkade. Han har legat och tryckt och tryckt i flera timmar. Så jag tog honom med mig ner och satte honom framför tv:n. Väl där var det tydligen som om helvetets portar öppnade sig på vid gavel. Inga blöjor i världen hjälper i detta läge. Givetvis märkte jag det först när rummet fylldes av en makalös odör. Då var det givetvis redan försent. Babysittern fick sin släng av sleven, pyjamasen och sist men inte minst blöjan. Den var så full att det läckte ut från varenda por. Mina kräkreflexer sattes på hårda prov men jag behåller min plats i Ironman. Då kommer frågorna: Vad gör man med en pyjamas som jag i normala fall hade lagt på komposten för bästa nedbrytning? Kan man slänga in den i tvättmaskinen trots att den är så full av crap att man endast med god fantasi kan urskilja tidigare mönster och färg? Vad gör jag med babysittern? Jag har lyckats avlägsna klädseln från stolen. Går den att tvätta i maskinen? Jag behöver hjälp och min sambo sover. Desperat...

Minusgrader

Helvetesveckan är över. Helgen ska firas med att sova och ta det lugnt. För första gången någonsin funderade jag igår på att ta en grogg för att tagga ner.

Nu är det lördagmorgon och Wille vill inte sova. Då kollar vi på Nicke Nyfiken tillsammans.

Holland-Sverige

Första halvlek var bland det sämsta jag sett ett svenskt lag spela mot ett bra motstånd. Till och med Henrik Larsson var bedrövlig. 1-0 till Holland. Andra halvlek börjar med ett nytt baklängesmål. Vansinnigt försvarspel. Rena juniorfasonerna. Sedan kommer nyss inbytte Sibylla-Kim och dunkar in reduceringen 2-1. Det är än en gång en gåta att Daniel Andersson tar plats i startelvan på Kims bekostnad. På tal om juniorfasoner förresten. U21 vann tydligen med 3-0 mot Holland. Oerhört överraskande. Hade Hollands startelva passerat förskolan? Hittills i andra halvlek är aggresiviteten bättre än i första. Naiviteten i försvarspelet är dock påtaglig.

Zlatan fick Guldbollen förresten. Undrar hur många han kan få ihop på en karriär?

Såg Uppdrag granskning ikväll. Fy fan vilka as det finns som hyresvärdar. De lägenheter som visades upp i programmet från Rosengård var det värsta jag sett.

Kim är ju riktigt vass idag!

På tal om Kim så börjar jag få några grymma lovehandles. På fredag ska jag ut och springa. Långt.

Viktor Elm gör entré. Det borde bli succé.

Imorgon fyller farsan pensionär. Jisses vad tiden går. Nu vägrar han gå hem. Han väljer att knoga ett par år till. Han är arbetare. Jag saluterar!

The wiZard

Lycka är att zappa en lördagkväll utan förhoppningar och hitta Palermo-Inter på kanal 9.

Lycka är när Zlatan är på spelhumör och trollar med sina motståndare.

Just nu: Palermo-Zlatan 0-2

Hot eller löfte?

Det är en tidsfråga innan någon (inte nödvändigtsvis jag) får ett psykbryt på påsarna som finns vid lök- och potatisdiskarna på samtliga stormarknader. När man väl har fått av dem från rullarna är de är helt omöjliga att öppna utan handbollsklister på fingrarna. Idag höll jag på att riva hela lökbehållaren i ren vrede och frustration. Det måste gå att ordna så att man slipper stå där och svettas med kramp i tumme och pekfinger varje fredageftermiddag. Det hjälpte klart inte att det fanns två miljarder kundvagnar överallt som sinkade tempot i min jakt på ett effektivt fredagskvällsinköp.

Som ni ser var det inte bara gul lök jag köpte. Fredagar innebär klassikern; Estrellas pepparchips och 1,5 liters Pepsi. Givetvis glömde jag köpa vindruvor till min sambo men jag hittade 700 gram varmkorv till extrapris istället.

Smells like Captainstreet breeze

Kids är märkliga. I flera dagar har William gjort livet surt för både mig och min sambo. Ett helvetes humör och en stark vilja att inte sova på natten. Eller någon annan tid på dygnet heller för den delen. Han har haft mungiporna så långt nere att om de gått lite längre hade de mötts på mitten och formerat en darttavla med naveln som bullseye. Han har skrikit som en fullfjädrad huligan med tungan fladdrande som en liten fjäril inne i munnen.

Men idag är han from som ett lamm, den rara lilla gossen. Han ler vackert och jollrar som ett tvåmånaders barn förväntas göra. Han till och med somnar i mitt knä. Märkligt.

Idag kom jag inte undan skötbordet. Jag fick till och med lära mig något nytt. Man ska använda Alcogel. Inte till barnet men till sig själv. Man smörjer in händerna i gelen. Antar att det motverkar bakterier. När jag lätt skeptiskt öppnar korken sprider sig en välbekant doft i rummet och det är inte blöjorna. Nej, alcogelen luktar ju som en nyöppnad Renatflaska en sommarkväll. Jag kan riktigt se det framför mig. Jag bryter sigillet och skruvar upp korken. Det kluckar så vackert när de första centilitrarna når glaset och den välbekanta doften av det viktigaste i en Captainstreet breeze sprider sig. Man vet att kvällen kommer bli fantastisk. Man vänder sig mot kylen och plockar ut en Pepsi och blandar en ljusbrun. Those where the days...

Staten och kapitalet

Anrika Carnegie ägs nu av staten. Det svider säkert för stekarna. Kan det vara en tillfällighet att de sitter i Tändstickspalatset som uppfördes av Ivar Kreuger i början av 30-talet strax innan Kreugerkraschen? Det är svårt att inte tänka på Kreuger i dessa tider. Det är mer än 75 år sedan han beslöt sig för att ta sitt liv som konsekvens av de riskfyllda affärer han misslyckats med. Ändå tycks det inte ha hänt mycket på finansmarknaden sedan dess. Jag tycker absolut inte att företagsledare i dagens kraschade företag skall gå samma öde till mötes men kontrasten är onekligen stor. Idag är det fallskärmar och miljonbonusar till de som bär ansvaret för finanskaoset.

Smålänningar

Kalmar vinner allsvenskan. Jag gratulerar och tycker det är kul. Kalmar är värdiga vinnare. De har satsat långsiktigt och har legat i toppen av serien i flera år. Kontinuiteten har gjort laget starkt först i defensiven och sedan också i det offensiva spelet. Har en allsvensk segrare i modern tid gjort fler mål? I Elmbröderna har de åtminstone två spelare som kan vara nyttiga i landslaget i många år. Få svenskar har bättre tillslag på bollen än Rasmus och Viktor. Dessutom är de synnerligen välväxta herrar och det kan behövas i det annars ganska kortväxta svenska mittfältet.

Samtidigt är det ju märkligt att seriens stora drakar aldrig lär sig av lag som Kalmar, Halmstad och i viss mån Elfsborg. Malmö är ju typexemplet på en illa skött förening med stora ambitioner och utan kontinuitet. Problemet sitter i ledningen. Idag är klubbarna företag och måste skötas som sådana också. Tyvärr har man inte rekryterat på sig ledning för att driva företagen. Att ösa ut pengar på spelare löser inga problem om man inte har en stabil grund att stå på. Sedan finns det alltid folk som tycker att det är dåligt för svensk fotboll att Kalmar och Halmstad vinner allsvenskan. De kan ju ändå inte hävda sig i Europa. Inga arenor och ingen ekonomi. Nej, det är sant men det har ju visat sig att inga andra lag har lyckats heller trots större resurser. Det är dessutom inte Kalmars uppgift att se till att svensk fotboll tar sig till de fina salongerna. De har bara gjort ett otroligt bra arbete med små medel.

Det är också nu tydligt vilket av landsortslagen som är herre på täppan. Kalmar har skåpat ut HBK under flera år nu men inte tagit någon titel. I år togs den och nu är det inget snack längre. Grattis Kalmar!

Var finns miljövinsten?

Bensinpriset sjunker i takt med lågkonjukturen bli djupare. Nu är det alltså billigare att köra med bensin i en etanolbil än att köra på etanol. Dessutom går vi mot vinter och då höjer man bensinhalten i E85 till 25 % vilket innebär att bränslet borde heta E75 istället. Många etanolbilar går riktigt taskigt när det är kallt om man inte tankar bensin och ibland går de inte att starta. Därför tankar säkert de flesta bensin istället. Särskilt som det idag är nästan lika billigt och du inte behöver tanka lika ofta. Så var finns miljövinsten? Varför sponsrar vi bilar som tankas med bensin när det finns bättre alternativ? Eller varför lägger vi inte pengarna på att subventionera bränslet istället? Eller varför tvingar vi inte den plågade bilindustrin att tillverka bilar som inte går att tanka med bensin? Det finns alternativ. Elbilar med dieseltank och partikelfilter.

Last train to Trancentral (KLF 1991)

Tågbiljett i 1 klass mellan Halmstad och Stockholm: 1250 kr.
Tågförsening till Göteborg: 15 minuter.
Tågförsening till Stockholm beräknad: 35 minuter.
Sen ankomst till viktigt möte beräknad: 30 minuter.
Sova på tåget: max 10 minuter.
Rabatterade priser pga försening av SJ: 0 kr.

Snett foto på min mobilblogg imorse: Priceless.

(I priserna ovan ingår ett toklångsamt internet som gör mig ännu mer upprörd.)

Tummen upp

Det är okristligt tidigt. Jag har sovit dåligt. Tåget gick 0500. Destination Stockholm. Tåget är sent. Eventuellt missar jag anslutningen till huvudstaden. Möte kl 1000 på Kungsbron. Det känns skönt att man ser pigg och fräsch ut när det är möte. Tur att Obama vinner åtminstone. Tummen upp. Falkenberg nästa. Avstigning på vänster sida...

Suzuki K50

Jag var 15 år. Året var 1989. Trots att det var på hösten var jag nästan först i bekantskapskretsen om att fylla 15 år. Jag blev alltså först med att skaffa moppe. En röd Suzuki K50 av äldre modell (har för mig att det var en 79:a). Den hade några särdrag som vissa valde att kalla defekter. Den hade en svart effektljuddämpare modell större. Den lät med andra ord något mer än brukligt. Den var en aning nedsänkt (stöttorna var förmodligen dåliga) vilket gjorde moppens karaktär en aning låg och lång. Den fick öknamnet Limmon av avundsjuka bekanta. I köpet av moppen ingick en integralhjälm modell gigantisk. Jag var inte någon jätte vid 15 års ålder heller och hjälmen var så stor att om jag tejpade igen visiret och vände hjälmen upp och ner kunde jag använda den som sittbadkar.

Vid tiden hade jag långt stripigt hår, var nere i LBF och lyssnade på 18 and life och I remember you tills det blödde ur öronen. Blödde gjorde det förresten när jag en kall decembermorgon var tvungen att ta min Sukka till Pilkington där jag skulle PRAOa. Sukkan var trögstartad när det var kallt och utan kickstart var jag tvingad att springa igång den. Min enorma hjälm hängde på styret när jag sprang med moppen ner mot Vallåskyrkan och det bar sig inte bättre än att jag halkade på en isfläck och slog huvudet i styret. Moppen gick igång och jag körde en aning omskadad till Pilkington. Väl där gjorde jag succé i receptionen när jag kom in med mitt långa stripiga hår och blodet rinnande i hår och ansikte. Jag minns att jag trivdes extremt dåligt ute på Pilkington. Det var två veckor i helvetet. Tillbaka i skolan var det volleyboll-turnering och i högtalarna spelades stekheta Bed of nails med Alice Cooper.

Suzukin blev inte gammal hos mig. Jag tror att den såldes nästkommande sommar efter ett halvår i farsans garage. Den var vid tillfället okörbar och jag fick 500 kr för den.

Uppdatering i Ironman

Trixi skickade en kort redogörelse om att han tappat sin plats som runner up i Ironman. Än vet vi inte vad som åsamkat hans illamående men vi kan ju spekulera. Jag ser ju framför mig hur Trixi helt enkelt tappar fattningen på ett partaj och super sig själv under bordet. Vaknar tidigt på morgonen på vardagsrumsgolvet med en dammråtta som fastnat i mungipan. Det snurrar fasansfullt i huvudet och Trixi minns inget av gårdagskvällen efter middagen. Sakta försöker han resa sig men magen säger nej. En uppkastningsreflex kvävs och samtidigt får han en flashback av ljusbrun grogg som halsas direkt ur en tillbringare till festdeltagarnas stora jubel. Sedan kan inget stoppa kräkreflexerna. Trixi rusar ut på balkongen och sprider kroppsvätskorna över hela gräsmattan. Game over.

Ny runner up: Alex. Grattis!

Canal + gratis

Gissa min förvåning när Canal + helt plötsligt ingår i utbudet på tv:n. Jag har ju länge tvekat om jag ska skaffa de heta kanalerna. Att binda sig på 24 månader känns inte lockande. Att se Premier League varje helg känns däremot väldigt lockande. Jag antar att kanalerna finns tillgängliga i helgen som någon form av lockbete. Det fungerar. Jag har sett tre fotbollsmatcher idag och nu en film. Efter midnatt är det väl sport- och gymnastikfilmer också. Tveksamt om jag orkar hålla mig vaken.